Fint med sjö

”Här blir bra?” Pappa nickar frågande mot en infart. Blå skylt med symboler för tall och ett bord mot vit bakgrund. Det står en lastbil utan hytt där. Bara släpet. Pappa har saktat ner bilen kraftigt, jag vänder mig om och ser en massa husvagnsvolvos och Audis med sura gubbar som också fick sakta ner, bakom oss. Lyckliga minernas parad på väg. Mot Heimat.

”Nä inte här! Vill stanna på något fint ställe. Vid en sjö. Bara lastbilar här. Nä.” Lena suckar.

”Det finns pinkeri här. Jag behöver snart … ” börjar pappa.

”Ett skittråkigt orange ett, ja. Skitäckliga.”

Pappa ger upp. Jag är också kissnödig men säger inget. Bara lastbilar här. Dom orangea är alltid skitäckliga. Vi fortsätter åka med full hastighet igen. Det börjar skymma. Då gör det detsamma om vi stannar vid någon sjö nu, tänker jag. Man ser ändå inget av såna där sjöar när det är kolmörkt. Nu körde vi förbi en. Vi ropar:

”Därdär pappa där! Såg du inte, en sjö!”

Pappa har redan kört förbi.

”Jag har redan kört förbi”, säger han. ”Går inte att vända nu. Förresten gör det detsamma om vi stannar vid en sjö nu. Man ser ju knappt vattnet ändå, bara lite blänk högst. Det är ju snart kolmörkt.”

”Ååå pappa”, stönar Lena

”…ååå…ppa”, fyller jag i.

”Jag vill ha korv”, säger jag efter en stund. ”Korv och senap kan vi inte stanna vid nästa korvkiosk snälla pappa snälla? Snällasnällasnälla!” Håller upp mina knäppta händer, böjer ner huvudet och knäböjer så gott det går.

”Jag har gjort smörgås med medvurst. Det är både korv och bröd. I kylväskan. Jag har massvis med mat. Vi skall då verkligen inte stanna vid någon korvkiosk.”

Mamma har åksjuk mjölk och äggskivor och smörgåsar och ljummet te i termos. Jo, jag vet. Har varit med förr. Vi har aldrig någonsin stannat vid korvkiosker och har aldrig ätit från kiosk när mamma har varit med.

”Jag vill ha korv och senap. Och så är jag kissnödig.”

”Måste också kissa nu titta här! Här kan vi stanna!” fyller Lena i. ”En sjö pappa titta!”

Blå skyltar med symboler för tall och bord och huvud och vågor.

Nu stannar vi. Mamma öppnar dörren och hämtar kylväskan och i kupébelysningen ser vi alla myggor som vill komma in och vara med när vi äter prickikorv.

”Gjorde detsamma med sjön”, säger Lena och ser insiktsfullare ut än någonsin. ”Man ser inte vattnet ändå knappt. Kolmörkt. Lite blänk mest.”

”Hur långt är det kvar?” frågar jag och blåser ut torra limpsmörgåssmulor. Rynkar ihop ansiktet.

”Vi passerade Sveg för en stund sedan. 60 mil kanske”, säger pappa.

”Vad gott det var med smörgås, eller hur, fint med sjö”, säger mamma och har inte lämnat Jämtland det minsta lilla. Hon gör aldrig det.

Av sjön syns mest bara lite blänk. Det är nästan kolmörkt.

Tillbaka