A trip down memory lane

Text från mitt gamla jazzfanzin Spisa.org.


En gång i tiden drev vi klubb i Malmö. Inför sista säsongens första gig fick vi ovanligt mycket uppmärksamhet, City satte undertecknad på en helsidesbild, Metro skrev att vi var skitbra. När City och Metro skrev kom folk.

Nog var skivan vi fick av grabbarna fri, men vi jobbade så, tog dit både ett spräckigare och ett rakare band samt en noga utvald dj till våra kvällar. Inga konstigheter. Bilden vi fick på dem var jädrigt bra. Tre vackra unga män som tittade rakt på en, bra färger, nästan suggestiv. Klart den skulle sitta på affischen.

När jag skrev pressmeddelandet gick jag in på det här bandets hemsida och kände inte igen mig riktigt. Bandet vi hade bokat spelade fri jazz-jazz, men det här var mer, vad ska man säga, minimalism anno Österrike-Ungern 1900. Tänkte nog inte så mycket på det, imponerades nog bara av deras bredd, tror jag. Citys fotograf hade läst mitt pressmeddelande och lyssnat lite innan han fotade mig. ”Skumma grejer ni bokar,” flinade han. Det tyckte jag var kul.

Trumpet, kontrabas och trummor. Nej, vi behövde inte fixa något extra åt dem. De skulle bära med sig alla grejer själva, sa de. Nu knackade de på Jerikos port i Malmö. En baxade in en kontrabas, den andre hade en helt vanlig trumpetväska. Den tredje, det måste vara trumslagaren, bar ett cymbalcase och en pytteliten resväska bara. Hmm. Jag var inte riktigt med, men ok. Resten kommer väl senare.

De skulle spela in konserten, varvid deras inspelningstekniker dök upp. Kunde vi möjligtvis stänga av fläktsystemet under konserten, frågade han. Jo, det gick väl bra?

Nu började folk komma. Det kom många. Vår vanliga publik, förstås, men även många nya ansikten. Folk i fina frisyrer med riktiga jobb, schlicka par, dom som litade på Metros klubbguide. ”Ska vi inte gå på den här hippa jazzklubben ikväll, älskling?” Klart dom skulle.

Fläkten stängdes av. Inspelningsteknikern tryckte rec och play. Äntligen dags för första bandet.

C/O Bar på Jeriko i Malmö blev snabbt en väldigt varm plats. Med tanke på inspelningen höll folket helt knäpptyst under låtarna. Molly och Jesper började se en smula desperata ut. ”Vad ska vi göra!” väste dom. Mitt ansikte fylldes av sitt största leende.

”Det här,” noddade jag, ”det här är riktigt coolt.”

The Sound of Music hade bytt karaktär mellan den här skivan vi fick och bokade dem på, och hur de kom att bli. Det kom inga fler trummor till den här trumslagaren. Eller, trumslagare och trumslagare – han hade en cymbal, kanske någon trumma, men mest pillade han på ett litet mixerbord, skapade olika rundgångsljud och vitt brus. Deras spelning var inte vad någon hade förväntat sig, men den var verkligen riktigt bra. De flesta i publiken hade nog aldrig varit med om något sånt här tidigare, men nu fick de verkligen lyssna och uppleva en helt annan sida av musik. Jag tror att vi lyckades vidga lite vyer den kvällen, det råkade bara bli så.

När spelningen var över drog dj:en Tiaz på en afrofunkrökare som hette duga. Fläkten åkte igång igen och hela lokalen drog en kollektiv utandning. Folk började dansa. Kvällens andra band, ett triphopband, fick ett helt otroligt gensvar. Det var så vackert.

Tillbaka